251,80 poäng
Ödmjuk..
När jag var liten och pekade på ett av alla horn som sitter på väggen i mammas och pappas källare tyckte jag alltid att det var otroligt imponerande att pappa kunde berätta exakt hur och när han fällt djuret. Idag vet jag att man faktiskt minns precis alla djur, hur man kommit till skott och på vilket pass man fällt det. Det spelar ingen roll om man fällt fem djur under samma pyrschdag eller om man fällt ett djur efter ett bra hundjobb. Alla jaktdagar sätter sig och nu är det jag som berättar om mina horn för kusinen på 10 år.
Kusinen har varit med mig på jakt några gånger och i år har han sagt att han vill följa med på älgjakten. Det är skillnad på att ha med honom under rådjursjakten och att ha med honom under flera dagar på älgjakt så vi får se hur det går. Under älgjakten går jag ofta i drev och med hund och då är det viktigt att det finns någon annan som ställer upp och som känner sig trygg med att ha med sig honom på pass. Tillåter terrängen det så har jag gärna med honom så att han får se och höra hunden, det tycker han är spännande men han blir trött i dom små benen så en- två såter funkar kanske sen får det bli vila och att sitta på pass istället. Jag går visserligen alltid med hund under rådjursjakten också men det är skillnad. Det går inte riktigt att jämföra en Slovenský Kopov med en tax i skogen :). Jag är jätteglad att kusinen är intresserad av jakten och vill följa med mig ut. Det är nyttigt både för honom och för mig. Han lär sig mycket om djur och natur och blir otroligt medveten om hur jag beter mig i skogen och vad jag vill föra vidare till honom.
Jag är kanske inte den mest ödmjuka tjejen man träffar på i vårt avlånga land men är det något jag är enormt ödmjuk emot så är det jakten och djuren. Jag är så tacksam för att jag har möjlighet att ta del av allt som det ger.
Kusinen har varit med mig på jakt några gånger och i år har han sagt att han vill följa med på älgjakten. Det är skillnad på att ha med honom under rådjursjakten och att ha med honom under flera dagar på älgjakt så vi får se hur det går. Under älgjakten går jag ofta i drev och med hund och då är det viktigt att det finns någon annan som ställer upp och som känner sig trygg med att ha med sig honom på pass. Tillåter terrängen det så har jag gärna med honom så att han får se och höra hunden, det tycker han är spännande men han blir trött i dom små benen så en- två såter funkar kanske sen får det bli vila och att sitta på pass istället. Jag går visserligen alltid med hund under rådjursjakten också men det är skillnad. Det går inte riktigt att jämföra en Slovenský Kopov med en tax i skogen :). Jag är jätteglad att kusinen är intresserad av jakten och vill följa med mig ut. Det är nyttigt både för honom och för mig. Han lär sig mycket om djur och natur och blir otroligt medveten om hur jag beter mig i skogen och vad jag vill föra vidare till honom.
Jag är kanske inte den mest ödmjuka tjejen man träffar på i vårt avlånga land men är det något jag är enormt ödmjuk emot så är det jakten och djuren. Jag är så tacksam för att jag har möjlighet att ta del av allt som det ger.
Älgjakt med fint slut
Jag ser år efter år fram emot älgjakten med förhoppning om att den största och finaste tjuren jag sett ska visa sig. Jag vill inte tro att gubbarna i laget har rätt, att jag redan har skjutit min drömtjur och att jag har fyllt min kvot. Jag har fortfarande lite svårt att förstå att det faktiskt var jag som fick fälla den fina tjuren men jag hoppas att det någonstans finns en lite större med lite fler taggar. Hornet hänger i källaren hos mina föräldrar (nej jag har inte klätt väggarna i lägenheten med horn, det får räcka att jag har vapenskåpet i sovrummet) och varje gång jag går ner där kommer jag på mig själv med att tänka ”oj vad stort det är!” :) Jag tyckte att min första tjur på udda-8 var stor men udda-18 är udda-18 hur man än vänder och vrider på det. Jag minns knappt hur det gick till när jag fällde den ändå minns jag precis allt. Allt hände så fort ändå gick det som i slowmotion. Det enda jag hade kunnat önska mig mer är att jag fått fälla den för hunden, då hade allt varit helt perfekt.
2013 var ett trögt älgår. Tyvärr hade fjolårets avskjutning satt större spår än vad man först trodde. Det hade fallit en del hondjur och dubbelkalvar på grannmarkerna samtidigt som trafiken tagit ett gäng älgar. Det går inte att förbise det faktum att det spelar stor roll om man skjuter en ko (som tas som kviga efter att två kalvar skjutits bort) eller om man skjuter en kviga. Man påverkar älgstammen mer än man tror och jag tycker att det är viktigt att man som enskild jägare fattar ett klokt beslut utifrån moral och förnuft när kon kommer där ensam i skogen. Det är fortfarande en ko.. Allt detta gjorde att vi hade en riktigt svårjagad älgjakt. Flera gånger övervägde vi att lägga ner men vi har ett ansvar inför kommande år att fullfölja och det viktiga är att skjuta efter vår kvotering.
Det fanns inte mycket älg i skogarna i oktober men desto fler grisar och det var också när jag sköt på en gris som min första bom kom.
Jag hade ett bra pass i ett torn utmed en väg. Jag visste att fanns det djur skulle dom mest troligt välja att gå över just där. Så blev det, han valde att passera och försvinna in i skogen på andra sidan.. Jag såg mellan buskarna att den lille galten var på väg att passera vägen. Han stannade till precis i vägkanten och vädrade. Han lyckas kasta precis när jag trycker av så kulan tar över. Grisen gjorde en kullerbytta och försvann. Det kändes som en bom och reaktionen tydde på att han bara blivit rädd när han kände lufttrycket efter kulan. Vi fick naturligtvis släppa hund på galten för att vara säkra på att den inte var påskjuten. Det är aldrig kul som skytt när det blir eftersök.. Det är ingen i jaktlaget som tycker att det är kul eftersom det tar enormt mycket tid och händer det så händer det lagom till lunch när alla är hungriga. Det är ingen som tycker det är spännande men ett eftersom är självklart. Vi släppte den mest rutinerade Kopoven på spåret och vi kunde se på GPSen att det gick spikrakt iväg. Det fanns ingenting som tydde på att grisen blivit träffad varken på skottplatsen, av reaktionen och inte heller på grisens sätt att röra sig i skogen därefter. Vi satte runt en gång men när grisens löpa gick rakt genom även den såten så blåste jaktledaren av. Jag har tänkt mycket på det skottet, spelat det fram och tillbaka i huvudet. Det grämer mig att jag faktiskt hade kunnat skadeskjuta honom. Jag vet att det är omöjligt att vara jägare hela livet utan att ha en bom på sitt samvete och det är, som jag skrev tidigare, tur att jag inte skadesköt.
Jag fick ytterligare en skottchans på en gris på fullt löp under veckan men valde klokt nog att avstå. I det läget misstänker jag att jag hade tänkt en hundradel för länge innan jag tryckt av och då är risken för ett skott som träffar långt bak överhängande. Veckans klokaste beslut.
En annan i jaktlaget tog också ett mycket snabbt och bra beslut under sista dagen. Vi visste att en ko hade blivit ihjälkörd av tåget veckan innan och att det fanns en chans att det gick en eller två ensamma kalvar på vår mark. Vi visste alla att det gällde att fälla dom direkt om vi fick syn på dom. Dom skulle inte klara sig utan kon, inte när dom var så små.
Killen som sköt fick passet bredvid mig, jag fick ett generalpass för gris och han fick ett pass uppe på en ås. Jag får en gris på mig som jag inte får skottmöjlighet på men jag rapporterar i radion att det är grisar med i drevet och bara sekunder senare smäller det från hans pass. Först en smäll, sen en till. Bra, där föll en vuxen (han är en bra skytt och använder sällan mer än ett skott) hann jag tänka men då hördes en smäll till vilket gjorde att jag istället blev säker på att det var en kull grisar som gått upp till hans pass och att det var en stänkgris som passerat mig. Jaktledaren blåste av jakten och meddelade att vi skulle samlas uppe hos skytten. Jag packade ihop och var först uppe för att gratulera. När jag kom upp såg jag inga djur men sen pekade han 30 meter bort och flinade. Där låg en fin tjur! Jag frågade om han sköt ett eller två skott på den och var det andra djuret låg. Vi har den kaxiga jargongen :). Han flinade och berättade att han nästan skjutit denna i självförsvar när den kom farande i full galopp upp för berget 30 meter framför honom. Skott två var bara för att säkerställa att han skulle ligga på plats och inte försvinna ner på andra sidan åsen och bli liggandes svåråtkomlig. Han berättade att i samma sekund som han sköt det andra skottet såg han i ögonvrån att det kom ett djur till. När tjuren trillade snurrade han runt och insåg att det var en ensam kalv och tog beslutet att lägga även den. Det var ett snabbt och bra beslut då det visade sig senare när vi gick tillbaka och spårade där hunden fått fart på älgarna att området var ordentligt upptrampat av båda djuren och det tyder alltså på att tjuren tagit sig an kalven ganska direkt efter det att kon blivit trafikdödad och hållt sig i samma område en längre tid.
2013 var ett trögt älgår. Tyvärr hade fjolårets avskjutning satt större spår än vad man först trodde. Det hade fallit en del hondjur och dubbelkalvar på grannmarkerna samtidigt som trafiken tagit ett gäng älgar. Det går inte att förbise det faktum att det spelar stor roll om man skjuter en ko (som tas som kviga efter att två kalvar skjutits bort) eller om man skjuter en kviga. Man påverkar älgstammen mer än man tror och jag tycker att det är viktigt att man som enskild jägare fattar ett klokt beslut utifrån moral och förnuft när kon kommer där ensam i skogen. Det är fortfarande en ko.. Allt detta gjorde att vi hade en riktigt svårjagad älgjakt. Flera gånger övervägde vi att lägga ner men vi har ett ansvar inför kommande år att fullfölja och det viktiga är att skjuta efter vår kvotering.
Det fanns inte mycket älg i skogarna i oktober men desto fler grisar och det var också när jag sköt på en gris som min första bom kom.
Jag hade ett bra pass i ett torn utmed en väg. Jag visste att fanns det djur skulle dom mest troligt välja att gå över just där. Så blev det, han valde att passera och försvinna in i skogen på andra sidan.. Jag såg mellan buskarna att den lille galten var på väg att passera vägen. Han stannade till precis i vägkanten och vädrade. Han lyckas kasta precis när jag trycker av så kulan tar över. Grisen gjorde en kullerbytta och försvann. Det kändes som en bom och reaktionen tydde på att han bara blivit rädd när han kände lufttrycket efter kulan. Vi fick naturligtvis släppa hund på galten för att vara säkra på att den inte var påskjuten. Det är aldrig kul som skytt när det blir eftersök.. Det är ingen i jaktlaget som tycker att det är kul eftersom det tar enormt mycket tid och händer det så händer det lagom till lunch när alla är hungriga. Det är ingen som tycker det är spännande men ett eftersom är självklart. Vi släppte den mest rutinerade Kopoven på spåret och vi kunde se på GPSen att det gick spikrakt iväg. Det fanns ingenting som tydde på att grisen blivit träffad varken på skottplatsen, av reaktionen och inte heller på grisens sätt att röra sig i skogen därefter. Vi satte runt en gång men när grisens löpa gick rakt genom även den såten så blåste jaktledaren av. Jag har tänkt mycket på det skottet, spelat det fram och tillbaka i huvudet. Det grämer mig att jag faktiskt hade kunnat skadeskjuta honom. Jag vet att det är omöjligt att vara jägare hela livet utan att ha en bom på sitt samvete och det är, som jag skrev tidigare, tur att jag inte skadesköt.
Jag fick ytterligare en skottchans på en gris på fullt löp under veckan men valde klokt nog att avstå. I det läget misstänker jag att jag hade tänkt en hundradel för länge innan jag tryckt av och då är risken för ett skott som träffar långt bak överhängande. Veckans klokaste beslut.
En annan i jaktlaget tog också ett mycket snabbt och bra beslut under sista dagen. Vi visste att en ko hade blivit ihjälkörd av tåget veckan innan och att det fanns en chans att det gick en eller två ensamma kalvar på vår mark. Vi visste alla att det gällde att fälla dom direkt om vi fick syn på dom. Dom skulle inte klara sig utan kon, inte när dom var så små.
Killen som sköt fick passet bredvid mig, jag fick ett generalpass för gris och han fick ett pass uppe på en ås. Jag får en gris på mig som jag inte får skottmöjlighet på men jag rapporterar i radion att det är grisar med i drevet och bara sekunder senare smäller det från hans pass. Först en smäll, sen en till. Bra, där föll en vuxen (han är en bra skytt och använder sällan mer än ett skott) hann jag tänka men då hördes en smäll till vilket gjorde att jag istället blev säker på att det var en kull grisar som gått upp till hans pass och att det var en stänkgris som passerat mig. Jaktledaren blåste av jakten och meddelade att vi skulle samlas uppe hos skytten. Jag packade ihop och var först uppe för att gratulera. När jag kom upp såg jag inga djur men sen pekade han 30 meter bort och flinade. Där låg en fin tjur! Jag frågade om han sköt ett eller två skott på den och var det andra djuret låg. Vi har den kaxiga jargongen :). Han flinade och berättade att han nästan skjutit denna i självförsvar när den kom farande i full galopp upp för berget 30 meter framför honom. Skott två var bara för att säkerställa att han skulle ligga på plats och inte försvinna ner på andra sidan åsen och bli liggandes svåråtkomlig. Han berättade att i samma sekund som han sköt det andra skottet såg han i ögonvrån att det kom ett djur till. När tjuren trillade snurrade han runt och insåg att det var en ensam kalv och tog beslutet att lägga även den. Det var ett snabbt och bra beslut då det visade sig senare när vi gick tillbaka och spårade där hunden fått fart på älgarna att området var ordentligt upptrampat av båda djuren och det tyder alltså på att tjuren tagit sig an kalven ganska direkt efter det att kon blivit trafikdödad och hållt sig i samma område en längre tid.
En sorglig men fin historia som fick ett bra slut!
En bra sista dag!
På detta passet fick jag njuta av en liten vässla som sprang runt mig. Den gjorde allt för att lyckas trotsa sin rädsla och undersöka om det fanns något gott i min väska.
Passet från vilket jag skjöt på galten..
Skogen har satt sina spår..
Jag trivs med det faktum att jakten mer eller mindre har blivit min och pappas grej, något som vi gör tillsammans. Trots att jag nu är 32år är det fortfarande oftast med honom jag jagar. De sista åren har jag fått många nya kontakter här uppe kring Göteborg vilka har gett fantastiska jaktmöjligheter och det är enormt inspirerande och kul. Visst fångar jag upp tips och trix som jag tar med mig ”hem” men på något sätt är det lika svårt att få en jägare att tänka om när det kommer till jakt som det är att få en gammal hund att sitta. Jag har lärt mig så otroligt mycket, ja nästan allt, av att gå några meter bakom pappa i skogen. Jag har gått där och iakttagit hans vapenhantering, hur han rört sig, hur han valt pass men framför allt har jag fått se samarbetet han haft med alla sina hundar vilket ligger till grund för den jägare jag är idag. Allt har byggts upp under 30 år, ja ända sedan jag var runt 2 år har jag varit med honom och hundarna i skogen. Pappa jobbade skift och hade många lediga dagar då han var hemma med mig och senare även med min bror. Eller hemma och hemma, är det någon som är galen i jakt så är det pappa så vi var mest i skogen faktiskt. Det var förmodligen bara jobbigt att ha med sig en högljudd 2-åring men det var ju en chans för pappa att få släppa hundarna :). När jag var mindre tyckte jag kanske inte alltid att det var kul men idag är jag otroligt tacksam över att jag haft en så aktiv barndom som jag haft för det har lärt mig otroligt mycket. Det handlar inte bara om jakt utan vi har varit en aktiv familj överlag och eftersom vi alltid haft hundar (ja alla andra djur också för den delen) så har vi mer eller mindre levt utomhus.
Min bror fastnade aldrig riktigt för jakten utan följde till en början med för att storasyster var med. Fiske blev det han idag brinner för.. Mamma är den i familjen som faktiskt är helt ointresserad av själva jakten och nöjer sig med att ta hand om köttet pappa kommer hem med. Hon följer mer än gärna med honom till jaktstugan en helg eftersom hon uppskattar naturen och lugnet. Då plockas det svamp och lingon, paddlas kanot och grillas. Hon brukar skratta och berätta om den enda gången pappa fick med henne ut i skogen under jakt. Pappa hade spelat fotboll och brutit benet men det var ju bockpremiär så han övertalade mamma att packa in honom, gips och gevär i bilen och köra ut honom till skogen. Ja om jag inte minns fel hjälpte hon t.o.m. honom ut till passet och när det blev mörkt var hon där och hämtade honom igen. Det var på den tiden dom var nykära, säger mamma :).
När det kommer till mig själv har jag tidigare varit enormt mån om att jakten är ”min grej” när jag träffat någon. Jag vet många som är emot det här med ”egentid” i ett förhållande och ser det som en flykt. Jag kan förstå tanken men håller inte alls med. För mig är det absolut ingen flykt men jag tycker att man, utan förbehåll, ska låta den andra ta ansvar för sin tid och sina prioriteringar. Jag skulle inte komma på tanken att ge någon dåligt samvete för att ett intresse tar tid, istället skulle jag vara glad för att det fanns ett intresse som den andra brinner för och det gör väl att jag vill ha samma trygghet tillbaka. Idag ser jag inte lika krasst på detta med att ha mitt intresse ”ifred” som jag gjorde tidigare utan har insett att det handlar om att träffa någon där man gärna tar del av varandras intressen utan att vara mitt i smeten. Att känna efter, backa undan och respektera. Viktigast är att på kvällen bry sig om hur den andras dag har varit.
Min bror fastnade aldrig riktigt för jakten utan följde till en början med för att storasyster var med. Fiske blev det han idag brinner för.. Mamma är den i familjen som faktiskt är helt ointresserad av själva jakten och nöjer sig med att ta hand om köttet pappa kommer hem med. Hon följer mer än gärna med honom till jaktstugan en helg eftersom hon uppskattar naturen och lugnet. Då plockas det svamp och lingon, paddlas kanot och grillas. Hon brukar skratta och berätta om den enda gången pappa fick med henne ut i skogen under jakt. Pappa hade spelat fotboll och brutit benet men det var ju bockpremiär så han övertalade mamma att packa in honom, gips och gevär i bilen och köra ut honom till skogen. Ja om jag inte minns fel hjälpte hon t.o.m. honom ut till passet och när det blev mörkt var hon där och hämtade honom igen. Det var på den tiden dom var nykära, säger mamma :).
När det kommer till mig själv har jag tidigare varit enormt mån om att jakten är ”min grej” när jag träffat någon. Jag vet många som är emot det här med ”egentid” i ett förhållande och ser det som en flykt. Jag kan förstå tanken men håller inte alls med. För mig är det absolut ingen flykt men jag tycker att man, utan förbehåll, ska låta den andra ta ansvar för sin tid och sina prioriteringar. Jag skulle inte komma på tanken att ge någon dåligt samvete för att ett intresse tar tid, istället skulle jag vara glad för att det fanns ett intresse som den andra brinner för och det gör väl att jag vill ha samma trygghet tillbaka. Idag ser jag inte lika krasst på detta med att ha mitt intresse ”ifred” som jag gjorde tidigare utan har insett att det handlar om att träffa någon där man gärna tar del av varandras intressen utan att vara mitt i smeten. Att känna efter, backa undan och respektera. Viktigast är att på kvällen bry sig om hur den andras dag har varit.
Bloggtorka
Jag har haft total bloggtorka och inser att jag inte skrivit på ett år(!). Nu är det verkligen hög tid att börja uppdatera er mer frekvent.. säger jag igen..:) . 2013 var hur som helst ett jaktår fullt av ögonblick att minnas, både på gott och ont. Jag hade ett jättefint jaktår med många jakttillfällen men sköt tyvärr också mitt livs första bom. Jag är fårstås glad att det blev helbom och inte en skadeskjutning men det är ändå aldrig kul.
Sommaren gick först åt till att träna hundar, bygga torn, märka ut pass och röja skjutgator. Det blev många helger i jaktstugan under sommaren och jag är så tacksam över att jag har möjligheten att åka ner så mycket som jag har. Det finns inte mycket som slår sommarkvällarna på altanen ut över sjön. Grilla, dricka lite öl/vin och bara sitta där i ljuset av oljelamporna och lyssna på allt som händer där ute runt stugan. Är det inte gäddor som slår i vassen eller älgar som tar genvägen över sjön så är det vildsvin som kommer som ett pärlband i vassen nedanför altanen.
Varje år när vi går in i augusti blir jag som ett barn i väntan på julafton. Jag går genom skotten, putsar gevären och lagar kläder (ja jag lyckas alltid välja fel vägar ner för bergen och göra hål på byxorna). Det är inte bra att gå in i en jaktaffär sista månaden innan premiären för man är så galet jaktsugen att man alltid kommer ut med något nytt. Jag försöker låta bli men ibland känns det som om bilen stannar till som per autopilot och att det inte finns något annat jag kan göra än att gå in i affären och drömma mig bort en stund.
När det sen är den 15e och jag är på väg ner till stugan känns det i hela kroppen att det är dags för jakt. 6 mån är lång väntan.. I bilen spelar jag alltid musik och inför premiären har jag en fix ide som jag totalt snöat in på. Varje år gör jag en spellista med låtar som är grymma att skråla med till (Jag är verkligen dålig på att sjunga men kan inte låta bli att skråla med när jag sitter där själv i bilen, det blir nästan som en tvångstanke) Jag spelar sen samma spellista hela vägen mellan Göteborg och Vetlanda. Ibland hinner jag bli trött på den innan jag ens når Borås...:). Där sitter jag och skrålar hela vägen förbi Jönköping, Nässjö och ner mot Vetlanda. När jag kör genom sista rondellen i Vetlanda stänger jag av musiken och tar in tystnaden. När jag skriver om det såhär så känner jag själv att det kan låta lite halvknäppt men det är som om Göteborg går ur mig när jag stänger av musiken. Nu är det jakt..
Pappas hundar kommer alltid och möter upp mig när jag parkerar bilen och dom är minst lika glada som jag att det är dags för ny jaktsäsong. När jag sagt hej till pappa och burit in alla väskor och gevär är det dags att lägga fram alla saker och förbereda allt inför premiärmorgonen. Vid detta laget går det nästan att ta på förväntningarna i rummet. Innan vi släcker för natten har vi gått genom vilka pass vi ska ha och gett varandra tips om bästa sättet att ta sig dit. Klockan ringer strax efter 4 och första morgonen tar det inte lång tid att hoppa i kläderna så sen står man färdigklädd och väntar på minsta lilla tecken på att solen är på väg upp. Jag hade bestämt mig för att smyga ut och sätta mig under ett litet träd på en betesvall. Vi hade sett en fin 6:a och en liten spets på vallen någon vecka tidigare och jag viste sedan året innan att det även rörde sig en returbock i området. Det skulle inte spela så stor roll vilken av dom som visade sig men hoppades självklart på en fin 6:a. Det skulle visa sig vara svårare än jag först trott att få korn på en bock. Varje morgon smög jag ut så att jag var ute precis när det blev skjutljust men varje morgon skymtade jag bara två vita rumpor som gick allra längst upp mot skogskanten och som sedan försvann in mellan träden. Jag försökte se vad det var för djur med hjälp av handkikaren men det hann aldrig bli tillräckligt ljust för att kikaren skulle klara det. Tredje morgonen var jag frustrerad för vid det laget hade jag konstaterat att det var den fina 6-taggaren och ett smaldjur som gick där. Till slut gick frustrationen ut över kikaren och jag mumlade både det ena och andra. Det var just då den sämsta kikare jag haft ( det är den enda men det reflekterade jag inte över då).
Till slut gav jag upp jakten på den bocken och kommande kväll valde jag att köra upp till ett torn långt inne i marken. Ett skogspass på ett hygge utmed vägen som korsar marken. Jag sköt en silverbock på det passet året innan och såg då samtidigt en mindre bock och jag hoppades att den skulle ha växt till sig och tagit över reviret efter den bocken jag sköt. Det är ett fantastiskt skogspass, sånär som på vägen. Dimman låg över delar av hygget och jag fick koncentrera mig mot den del av hygget som tyvärr låg i vind, även om det i stort sätt var vindstilla. Plötsligt såg jag en get hoppa fram mot mig, med sig hade hon ett kid. Jag tog upp min Buttalo och lockade ett par gånger. Nog var det brunst alltid för hon ställde av kidet under en gran och sprang i full fart ut på hygget och tog sikte på tornet. Hon skällde och jag lockade. Hon kom närmare och närmare. Hon skällde och jag svarade. Kidet kallade och geten svarade. Så höll vi på i närmare 20 min innan hon på 6-7 meter fick vind av mig och drog iväg. Det är sånt som gör jakten fantastisk. Jag hade fått hasa ner i tornet för att inte synas så när hon sprang i väg försökte jag sträcka på min gamla kropp. Jag snurrade runt för att sätta mig lite mer bekvämt och då hör jag honom. Dimman ligger fortfarande över vägen men jag hör ljudet av klövar mot asfalten. Jag hade ställt från mig handkikaren när jag pratade med geten så jag fick lägga an och använda kikarsiktet för att konstatera att det var en 6:a. Han hade bra fart längs vägkanten och jag visste att om jag inte sköt snart skulle det inte dröja länge innan har fick vind av mig. Jag la kinden mot, visslade till och tryckte av. Min förhoppning var att han skulle vända från skottet och lägga sig i väggrenen men istället hoppade han ut och la sig mitt på en vägbanan. Det låter kanske som att det var en stor och vältrafikerad väg och det är det absolut inte. Det kommer sällan några bilar på den men… just nu kom det en bil. Jag for ner från tornet och fram till bocken. Lyfte in honom i gräset samtidigt som bilen susar förbi. Det hade inte varit en kul upplevelse för föraren och jag hade med största sannolikhet gått miste om fina horn.
Det blev en spännande premiär men gud så frustrerad jag var emellanåt..
Sommaren gick först åt till att träna hundar, bygga torn, märka ut pass och röja skjutgator. Det blev många helger i jaktstugan under sommaren och jag är så tacksam över att jag har möjligheten att åka ner så mycket som jag har. Det finns inte mycket som slår sommarkvällarna på altanen ut över sjön. Grilla, dricka lite öl/vin och bara sitta där i ljuset av oljelamporna och lyssna på allt som händer där ute runt stugan. Är det inte gäddor som slår i vassen eller älgar som tar genvägen över sjön så är det vildsvin som kommer som ett pärlband i vassen nedanför altanen.
Varje år när vi går in i augusti blir jag som ett barn i väntan på julafton. Jag går genom skotten, putsar gevären och lagar kläder (ja jag lyckas alltid välja fel vägar ner för bergen och göra hål på byxorna). Det är inte bra att gå in i en jaktaffär sista månaden innan premiären för man är så galet jaktsugen att man alltid kommer ut med något nytt. Jag försöker låta bli men ibland känns det som om bilen stannar till som per autopilot och att det inte finns något annat jag kan göra än att gå in i affären och drömma mig bort en stund.
När det sen är den 15e och jag är på väg ner till stugan känns det i hela kroppen att det är dags för jakt. 6 mån är lång väntan.. I bilen spelar jag alltid musik och inför premiären har jag en fix ide som jag totalt snöat in på. Varje år gör jag en spellista med låtar som är grymma att skråla med till (Jag är verkligen dålig på att sjunga men kan inte låta bli att skråla med när jag sitter där själv i bilen, det blir nästan som en tvångstanke) Jag spelar sen samma spellista hela vägen mellan Göteborg och Vetlanda. Ibland hinner jag bli trött på den innan jag ens når Borås...:). Där sitter jag och skrålar hela vägen förbi Jönköping, Nässjö och ner mot Vetlanda. När jag kör genom sista rondellen i Vetlanda stänger jag av musiken och tar in tystnaden. När jag skriver om det såhär så känner jag själv att det kan låta lite halvknäppt men det är som om Göteborg går ur mig när jag stänger av musiken. Nu är det jakt..
Pappas hundar kommer alltid och möter upp mig när jag parkerar bilen och dom är minst lika glada som jag att det är dags för ny jaktsäsong. När jag sagt hej till pappa och burit in alla väskor och gevär är det dags att lägga fram alla saker och förbereda allt inför premiärmorgonen. Vid detta laget går det nästan att ta på förväntningarna i rummet. Innan vi släcker för natten har vi gått genom vilka pass vi ska ha och gett varandra tips om bästa sättet att ta sig dit. Klockan ringer strax efter 4 och första morgonen tar det inte lång tid att hoppa i kläderna så sen står man färdigklädd och väntar på minsta lilla tecken på att solen är på väg upp. Jag hade bestämt mig för att smyga ut och sätta mig under ett litet träd på en betesvall. Vi hade sett en fin 6:a och en liten spets på vallen någon vecka tidigare och jag viste sedan året innan att det även rörde sig en returbock i området. Det skulle inte spela så stor roll vilken av dom som visade sig men hoppades självklart på en fin 6:a. Det skulle visa sig vara svårare än jag först trott att få korn på en bock. Varje morgon smög jag ut så att jag var ute precis när det blev skjutljust men varje morgon skymtade jag bara två vita rumpor som gick allra längst upp mot skogskanten och som sedan försvann in mellan träden. Jag försökte se vad det var för djur med hjälp av handkikaren men det hann aldrig bli tillräckligt ljust för att kikaren skulle klara det. Tredje morgonen var jag frustrerad för vid det laget hade jag konstaterat att det var den fina 6-taggaren och ett smaldjur som gick där. Till slut gick frustrationen ut över kikaren och jag mumlade både det ena och andra. Det var just då den sämsta kikare jag haft ( det är den enda men det reflekterade jag inte över då).
Till slut gav jag upp jakten på den bocken och kommande kväll valde jag att köra upp till ett torn långt inne i marken. Ett skogspass på ett hygge utmed vägen som korsar marken. Jag sköt en silverbock på det passet året innan och såg då samtidigt en mindre bock och jag hoppades att den skulle ha växt till sig och tagit över reviret efter den bocken jag sköt. Det är ett fantastiskt skogspass, sånär som på vägen. Dimman låg över delar av hygget och jag fick koncentrera mig mot den del av hygget som tyvärr låg i vind, även om det i stort sätt var vindstilla. Plötsligt såg jag en get hoppa fram mot mig, med sig hade hon ett kid. Jag tog upp min Buttalo och lockade ett par gånger. Nog var det brunst alltid för hon ställde av kidet under en gran och sprang i full fart ut på hygget och tog sikte på tornet. Hon skällde och jag lockade. Hon kom närmare och närmare. Hon skällde och jag svarade. Kidet kallade och geten svarade. Så höll vi på i närmare 20 min innan hon på 6-7 meter fick vind av mig och drog iväg. Det är sånt som gör jakten fantastisk. Jag hade fått hasa ner i tornet för att inte synas så när hon sprang i väg försökte jag sträcka på min gamla kropp. Jag snurrade runt för att sätta mig lite mer bekvämt och då hör jag honom. Dimman ligger fortfarande över vägen men jag hör ljudet av klövar mot asfalten. Jag hade ställt från mig handkikaren när jag pratade med geten så jag fick lägga an och använda kikarsiktet för att konstatera att det var en 6:a. Han hade bra fart längs vägkanten och jag visste att om jag inte sköt snart skulle det inte dröja länge innan har fick vind av mig. Jag la kinden mot, visslade till och tryckte av. Min förhoppning var att han skulle vända från skottet och lägga sig i väggrenen men istället hoppade han ut och la sig mitt på en vägbanan. Det låter kanske som att det var en stor och vältrafikerad väg och det är det absolut inte. Det kommer sällan några bilar på den men… just nu kom det en bil. Jag for ner från tornet och fram till bocken. Lyfte in honom i gräset samtidigt som bilen susar förbi. Det hade inte varit en kul upplevelse för föraren och jag hade med största sannolikhet gått miste om fina horn.
Det blev en spännande premiär men gud så frustrerad jag var emellanåt..
Den osminkade sanningen under ett träd på en betesvall.. :)
Husqvarna 7x64. Pappa har själv byggt den till mig och jag fick den när jag fyllde 18år.
Den frustrationsframkallande betesvallen som jag lämnade åt sitt öde..
Det har blivit lite av ett turhygge...
Lunch när den är som godast...
Förväntansfulla och toppade hundar..
