Bloggtorka
Jag har haft total bloggtorka och inser att jag inte skrivit på ett år(!). Nu är det verkligen hög tid att börja uppdatera er mer frekvent.. säger jag igen..:) . 2013 var hur som helst ett jaktår fullt av ögonblick att minnas, både på gott och ont. Jag hade ett jättefint jaktår med många jakttillfällen men sköt tyvärr också mitt livs första bom. Jag är fårstås glad att det blev helbom och inte en skadeskjutning men det är ändå aldrig kul.
Sommaren gick först åt till att träna hundar, bygga torn, märka ut pass och röja skjutgator. Det blev många helger i jaktstugan under sommaren och jag är så tacksam över att jag har möjligheten att åka ner så mycket som jag har. Det finns inte mycket som slår sommarkvällarna på altanen ut över sjön. Grilla, dricka lite öl/vin och bara sitta där i ljuset av oljelamporna och lyssna på allt som händer där ute runt stugan. Är det inte gäddor som slår i vassen eller älgar som tar genvägen över sjön så är det vildsvin som kommer som ett pärlband i vassen nedanför altanen.
Varje år när vi går in i augusti blir jag som ett barn i väntan på julafton. Jag går genom skotten, putsar gevären och lagar kläder (ja jag lyckas alltid välja fel vägar ner för bergen och göra hål på byxorna). Det är inte bra att gå in i en jaktaffär sista månaden innan premiären för man är så galet jaktsugen att man alltid kommer ut med något nytt. Jag försöker låta bli men ibland känns det som om bilen stannar till som per autopilot och att det inte finns något annat jag kan göra än att gå in i affären och drömma mig bort en stund.
När det sen är den 15e och jag är på väg ner till stugan känns det i hela kroppen att det är dags för jakt. 6 mån är lång väntan.. I bilen spelar jag alltid musik och inför premiären har jag en fix ide som jag totalt snöat in på. Varje år gör jag en spellista med låtar som är grymma att skråla med till (Jag är verkligen dålig på att sjunga men kan inte låta bli att skråla med när jag sitter där själv i bilen, det blir nästan som en tvångstanke) Jag spelar sen samma spellista hela vägen mellan Göteborg och Vetlanda. Ibland hinner jag bli trött på den innan jag ens når Borås...:). Där sitter jag och skrålar hela vägen förbi Jönköping, Nässjö och ner mot Vetlanda. När jag kör genom sista rondellen i Vetlanda stänger jag av musiken och tar in tystnaden. När jag skriver om det såhär så känner jag själv att det kan låta lite halvknäppt men det är som om Göteborg går ur mig när jag stänger av musiken. Nu är det jakt..
Pappas hundar kommer alltid och möter upp mig när jag parkerar bilen och dom är minst lika glada som jag att det är dags för ny jaktsäsong. När jag sagt hej till pappa och burit in alla väskor och gevär är det dags att lägga fram alla saker och förbereda allt inför premiärmorgonen. Vid detta laget går det nästan att ta på förväntningarna i rummet. Innan vi släcker för natten har vi gått genom vilka pass vi ska ha och gett varandra tips om bästa sättet att ta sig dit. Klockan ringer strax efter 4 och första morgonen tar det inte lång tid att hoppa i kläderna så sen står man färdigklädd och väntar på minsta lilla tecken på att solen är på väg upp. Jag hade bestämt mig för att smyga ut och sätta mig under ett litet träd på en betesvall. Vi hade sett en fin 6:a och en liten spets på vallen någon vecka tidigare och jag viste sedan året innan att det även rörde sig en returbock i området. Det skulle inte spela så stor roll vilken av dom som visade sig men hoppades självklart på en fin 6:a. Det skulle visa sig vara svårare än jag först trott att få korn på en bock. Varje morgon smög jag ut så att jag var ute precis när det blev skjutljust men varje morgon skymtade jag bara två vita rumpor som gick allra längst upp mot skogskanten och som sedan försvann in mellan träden. Jag försökte se vad det var för djur med hjälp av handkikaren men det hann aldrig bli tillräckligt ljust för att kikaren skulle klara det. Tredje morgonen var jag frustrerad för vid det laget hade jag konstaterat att det var den fina 6-taggaren och ett smaldjur som gick där. Till slut gick frustrationen ut över kikaren och jag mumlade både det ena och andra. Det var just då den sämsta kikare jag haft ( det är den enda men det reflekterade jag inte över då).
Till slut gav jag upp jakten på den bocken och kommande kväll valde jag att köra upp till ett torn långt inne i marken. Ett skogspass på ett hygge utmed vägen som korsar marken. Jag sköt en silverbock på det passet året innan och såg då samtidigt en mindre bock och jag hoppades att den skulle ha växt till sig och tagit över reviret efter den bocken jag sköt. Det är ett fantastiskt skogspass, sånär som på vägen. Dimman låg över delar av hygget och jag fick koncentrera mig mot den del av hygget som tyvärr låg i vind, även om det i stort sätt var vindstilla. Plötsligt såg jag en get hoppa fram mot mig, med sig hade hon ett kid. Jag tog upp min Buttalo och lockade ett par gånger. Nog var det brunst alltid för hon ställde av kidet under en gran och sprang i full fart ut på hygget och tog sikte på tornet. Hon skällde och jag lockade. Hon kom närmare och närmare. Hon skällde och jag svarade. Kidet kallade och geten svarade. Så höll vi på i närmare 20 min innan hon på 6-7 meter fick vind av mig och drog iväg. Det är sånt som gör jakten fantastisk. Jag hade fått hasa ner i tornet för att inte synas så när hon sprang i väg försökte jag sträcka på min gamla kropp. Jag snurrade runt för att sätta mig lite mer bekvämt och då hör jag honom. Dimman ligger fortfarande över vägen men jag hör ljudet av klövar mot asfalten. Jag hade ställt från mig handkikaren när jag pratade med geten så jag fick lägga an och använda kikarsiktet för att konstatera att det var en 6:a. Han hade bra fart längs vägkanten och jag visste att om jag inte sköt snart skulle det inte dröja länge innan har fick vind av mig. Jag la kinden mot, visslade till och tryckte av. Min förhoppning var att han skulle vända från skottet och lägga sig i väggrenen men istället hoppade han ut och la sig mitt på en vägbanan. Det låter kanske som att det var en stor och vältrafikerad väg och det är det absolut inte. Det kommer sällan några bilar på den men… just nu kom det en bil. Jag for ner från tornet och fram till bocken. Lyfte in honom i gräset samtidigt som bilen susar förbi. Det hade inte varit en kul upplevelse för föraren och jag hade med största sannolikhet gått miste om fina horn.
Det blev en spännande premiär men gud så frustrerad jag var emellanåt..
Sommaren gick först åt till att träna hundar, bygga torn, märka ut pass och röja skjutgator. Det blev många helger i jaktstugan under sommaren och jag är så tacksam över att jag har möjligheten att åka ner så mycket som jag har. Det finns inte mycket som slår sommarkvällarna på altanen ut över sjön. Grilla, dricka lite öl/vin och bara sitta där i ljuset av oljelamporna och lyssna på allt som händer där ute runt stugan. Är det inte gäddor som slår i vassen eller älgar som tar genvägen över sjön så är det vildsvin som kommer som ett pärlband i vassen nedanför altanen.
Varje år när vi går in i augusti blir jag som ett barn i väntan på julafton. Jag går genom skotten, putsar gevären och lagar kläder (ja jag lyckas alltid välja fel vägar ner för bergen och göra hål på byxorna). Det är inte bra att gå in i en jaktaffär sista månaden innan premiären för man är så galet jaktsugen att man alltid kommer ut med något nytt. Jag försöker låta bli men ibland känns det som om bilen stannar till som per autopilot och att det inte finns något annat jag kan göra än att gå in i affären och drömma mig bort en stund.
När det sen är den 15e och jag är på väg ner till stugan känns det i hela kroppen att det är dags för jakt. 6 mån är lång väntan.. I bilen spelar jag alltid musik och inför premiären har jag en fix ide som jag totalt snöat in på. Varje år gör jag en spellista med låtar som är grymma att skråla med till (Jag är verkligen dålig på att sjunga men kan inte låta bli att skråla med när jag sitter där själv i bilen, det blir nästan som en tvångstanke) Jag spelar sen samma spellista hela vägen mellan Göteborg och Vetlanda. Ibland hinner jag bli trött på den innan jag ens når Borås...:). Där sitter jag och skrålar hela vägen förbi Jönköping, Nässjö och ner mot Vetlanda. När jag kör genom sista rondellen i Vetlanda stänger jag av musiken och tar in tystnaden. När jag skriver om det såhär så känner jag själv att det kan låta lite halvknäppt men det är som om Göteborg går ur mig när jag stänger av musiken. Nu är det jakt..
Pappas hundar kommer alltid och möter upp mig när jag parkerar bilen och dom är minst lika glada som jag att det är dags för ny jaktsäsong. När jag sagt hej till pappa och burit in alla väskor och gevär är det dags att lägga fram alla saker och förbereda allt inför premiärmorgonen. Vid detta laget går det nästan att ta på förväntningarna i rummet. Innan vi släcker för natten har vi gått genom vilka pass vi ska ha och gett varandra tips om bästa sättet att ta sig dit. Klockan ringer strax efter 4 och första morgonen tar det inte lång tid att hoppa i kläderna så sen står man färdigklädd och väntar på minsta lilla tecken på att solen är på väg upp. Jag hade bestämt mig för att smyga ut och sätta mig under ett litet träd på en betesvall. Vi hade sett en fin 6:a och en liten spets på vallen någon vecka tidigare och jag viste sedan året innan att det även rörde sig en returbock i området. Det skulle inte spela så stor roll vilken av dom som visade sig men hoppades självklart på en fin 6:a. Det skulle visa sig vara svårare än jag först trott att få korn på en bock. Varje morgon smög jag ut så att jag var ute precis när det blev skjutljust men varje morgon skymtade jag bara två vita rumpor som gick allra längst upp mot skogskanten och som sedan försvann in mellan träden. Jag försökte se vad det var för djur med hjälp av handkikaren men det hann aldrig bli tillräckligt ljust för att kikaren skulle klara det. Tredje morgonen var jag frustrerad för vid det laget hade jag konstaterat att det var den fina 6-taggaren och ett smaldjur som gick där. Till slut gick frustrationen ut över kikaren och jag mumlade både det ena och andra. Det var just då den sämsta kikare jag haft ( det är den enda men det reflekterade jag inte över då).
Till slut gav jag upp jakten på den bocken och kommande kväll valde jag att köra upp till ett torn långt inne i marken. Ett skogspass på ett hygge utmed vägen som korsar marken. Jag sköt en silverbock på det passet året innan och såg då samtidigt en mindre bock och jag hoppades att den skulle ha växt till sig och tagit över reviret efter den bocken jag sköt. Det är ett fantastiskt skogspass, sånär som på vägen. Dimman låg över delar av hygget och jag fick koncentrera mig mot den del av hygget som tyvärr låg i vind, även om det i stort sätt var vindstilla. Plötsligt såg jag en get hoppa fram mot mig, med sig hade hon ett kid. Jag tog upp min Buttalo och lockade ett par gånger. Nog var det brunst alltid för hon ställde av kidet under en gran och sprang i full fart ut på hygget och tog sikte på tornet. Hon skällde och jag lockade. Hon kom närmare och närmare. Hon skällde och jag svarade. Kidet kallade och geten svarade. Så höll vi på i närmare 20 min innan hon på 6-7 meter fick vind av mig och drog iväg. Det är sånt som gör jakten fantastisk. Jag hade fått hasa ner i tornet för att inte synas så när hon sprang i väg försökte jag sträcka på min gamla kropp. Jag snurrade runt för att sätta mig lite mer bekvämt och då hör jag honom. Dimman ligger fortfarande över vägen men jag hör ljudet av klövar mot asfalten. Jag hade ställt från mig handkikaren när jag pratade med geten så jag fick lägga an och använda kikarsiktet för att konstatera att det var en 6:a. Han hade bra fart längs vägkanten och jag visste att om jag inte sköt snart skulle det inte dröja länge innan har fick vind av mig. Jag la kinden mot, visslade till och tryckte av. Min förhoppning var att han skulle vända från skottet och lägga sig i väggrenen men istället hoppade han ut och la sig mitt på en vägbanan. Det låter kanske som att det var en stor och vältrafikerad väg och det är det absolut inte. Det kommer sällan några bilar på den men… just nu kom det en bil. Jag for ner från tornet och fram till bocken. Lyfte in honom i gräset samtidigt som bilen susar förbi. Det hade inte varit en kul upplevelse för föraren och jag hade med största sannolikhet gått miste om fina horn.
Det blev en spännande premiär men gud så frustrerad jag var emellanåt..
Den osminkade sanningen under ett träd på en betesvall.. :)
Husqvarna 7x64. Pappa har själv byggt den till mig och jag fick den när jag fyllde 18år.
Den frustrationsframkallande betesvallen som jag lämnade åt sitt öde..
Det har blivit lite av ett turhygge...
Lunch när den är som godast...
Förväntansfulla och toppade hundar..
Bockjakten gav trofé..
.. närmare bestämt två st.
Det var en fin morgon den 16e, vindstilla med dagg i gräset och ännu finare blev det sen när solen gick upp och dimman la sig över täppan. När jag satt mig till rätta i tornet spanade jag av ytterligare en gång över täppan innan jag lockade ett par ggr med Buttalon.
Efter 20 min var det äntligen något som rörde sig i gräset på andra sidan.. jag tog upp kikaren i hopp om att få se den stora returbocken med långa böjda horn vilken jag visste höll till i området men det var alldeles stilla.. Jag lockade ytterligare en gång och då reste sig två röda öron ut gräset och två rävögon riktades åt mitt håll. Han fintade med huvudet ett par gånger för att vara säker på att det inte skulle vara farligt att närma sig lätet.. Ännu en gång lockade jag och med det övertygade jag räven om att hunger går före rädsla, han fokuserade och tog kurs rakt mot mig. Det var en stor fin räv och jag tog upp bössan. När han stannade till på 40 meter tryckte jag och räven försvann i det höga gräset.
Bara 30 minuter senare gav locken ytterligare resultat, plötsligt stod rådjuret där, tittade på mig och sträckte på halsen. Vinden snurrade och jag förstod att det gällde att ta ett snabbt beslut. Jag tog upp handkikaren och såg att det var en liten spets. Summerade morgonen till en räv och en liten bock.
På kvällen hade jag lite svårt att hitta pass då det antingen var helt fel vind eller så pass uppväxt att det skulle vara en omöjlighet att komma till ett bra skott. Till slut bestämde jag mig för att sätta mig i ytterligare ett torn, denna gången på andra sidan marken. Jag hade bara suttit där en timme när det kommer ut ett djur på 55-60 meter. Jag slänger en blick och ser inga horn. Djuret går kvar på hygget men blir efter ett tag mer och mer orolig, sträcker på halsen och tittar flera gånger ut över hygget. Jag förstår att det finns fler djur där ute. Då hygget är stort och kuperat så chansar jag på att locka två ggr med buttalon. Min förhoppning vara att den förmodade revirbocken skulle tro att det var hondjuret och svara på locken genom att komma närmare. Precis så blev det…
Det var en fin morgon den 16e, vindstilla med dagg i gräset och ännu finare blev det sen när solen gick upp och dimman la sig över täppan. När jag satt mig till rätta i tornet spanade jag av ytterligare en gång över täppan innan jag lockade ett par ggr med Buttalon.
Efter 20 min var det äntligen något som rörde sig i gräset på andra sidan.. jag tog upp kikaren i hopp om att få se den stora returbocken med långa böjda horn vilken jag visste höll till i området men det var alldeles stilla.. Jag lockade ytterligare en gång och då reste sig två röda öron ut gräset och två rävögon riktades åt mitt håll. Han fintade med huvudet ett par gånger för att vara säker på att det inte skulle vara farligt att närma sig lätet.. Ännu en gång lockade jag och med det övertygade jag räven om att hunger går före rädsla, han fokuserade och tog kurs rakt mot mig. Det var en stor fin räv och jag tog upp bössan. När han stannade till på 40 meter tryckte jag och räven försvann i det höga gräset.
Bara 30 minuter senare gav locken ytterligare resultat, plötsligt stod rådjuret där, tittade på mig och sträckte på halsen. Vinden snurrade och jag förstod att det gällde att ta ett snabbt beslut. Jag tog upp handkikaren och såg att det var en liten spets. Summerade morgonen till en räv och en liten bock.
På kvällen hade jag lite svårt att hitta pass då det antingen var helt fel vind eller så pass uppväxt att det skulle vara en omöjlighet att komma till ett bra skott. Till slut bestämde jag mig för att sätta mig i ytterligare ett torn, denna gången på andra sidan marken. Jag hade bara suttit där en timme när det kommer ut ett djur på 55-60 meter. Jag slänger en blick och ser inga horn. Djuret går kvar på hygget men blir efter ett tag mer och mer orolig, sträcker på halsen och tittar flera gånger ut över hygget. Jag förstår att det finns fler djur där ute. Då hygget är stort och kuperat så chansar jag på att locka två ggr med buttalon. Min förhoppning vara att den förmodade revirbocken skulle tro att det var hondjuret och svara på locken genom att komma närmare. Precis så blev det…
Jag såg ett djur på 200 meter som sprang i full karriär rakt mot mig. När djuret stannade till försökte jag se om det var en bock och hur hornen såg ut men det var för långt håll för att se .. Denna gången skulle det vara en 6-taggare som skulle bita i gräset, det hade jag bestämt. Djuret satte ännu en gång fart rakt mot mig och jag tog upp bössan för att vara skjutklar. Jag såg att han sprang i en dal och att jag inte skulle få chans till ett bra skott förrän han kom upp därifrån och då skulle han vara 15 meter från det andra djuret och inte mer är 35-40 meter från tornet där jag satt. Jag la an och höll precis där jag trodde att han skulle komma upp.. Ett par sekunder senare kommer han springande och tvärstannar när han kommer runt en sten och får syn på det andra djuret. Jag hinner se att det är en fin 6a och trycker av, bocken säckar ihop i gräset och det andra djuret står förvånat kvar och undrar vad som händer. Jag tar upp handkikaren för att se om jag kan se hornen. Gräset är för högt på hygget och jag tittar istället på det andra djuret och ser till min förvåning att även detta har horn. Det jag hela tiden trodde var ett smaldjur var alltså en bock, en ungbock med spetsar på ett par centimeter. Då slår det mig hur mycket man faktiskt får vara med om i skogen och hur mycket man lär sig av djur och natur under ett jaktpass om man är uppmärksam.
Efter ett par minuter är jag så nyfiken på hornen att jag klättrar ner och går bort för att ta ur bocken och dra upp den till vägen. Jag kan bara konstatera att det var hyfsade horn, som visade sig mäta 32 cm. kul att det finns så fina bockar i skogen!
Detta fick bli sista passet och nu ser vi fram emot att skjuta fler fina bockar när det är dags att släppa taxen!
Efter ett par minuter är jag så nyfiken på hornen att jag klättrar ner och går bort för att ta ur bocken och dra upp den till vägen. Jag kan bara konstatera att det var hyfsade horn, som visade sig mäta 32 cm. kul att det finns så fina bockar i skogen!
Detta fick bli sista passet och nu ser vi fram emot att skjuta fler fina bockar när det är dags att släppa taxen!
Småviltsjakt
Vindstilla, kallt och klart väder. Med andra ord en fantastisk jakthelg! Taxen var på ett lysande jakthumör på lördagen och dreven hördes jättebra. Vi satt alla och njöt av hennes fina drev. Hon fick upp djur i varje såt men vi kom aldrig till skott. Vi fick se djuren ett par gånger men det var allt. Visst är det väl konstigt att man kan tycka att det är så härligt att bara sitta där i skogen och lyssna..
Vi avslutade lördagen med ett par släpp av Tikka, Kopoven. Hon fick inte upp någonting… Älgarna och grisarna verkar vara som bortblåsta men nu har dom slagit majsen på fälten så snart är dom nog i skogen igen. Söndagen bjöd på lika fint väder och när taxen fick på sig jakthalsbandet var det som värken och tröttheten hon borde ha från dagen innan var helt borta. Jag tog med henne och lät henne söka ut på samma område där jag sköt en bock för henne 2 okt. Hon väckte lite ojämnt och vi förstod snart att det var älg eller gris som varit på hygget under natten. Jag styrde henne förbi det området där jag misstänkte att dom skulle stå om dom var kvar i området innan jag lät henne söka ut på nytt. Det dröjde inte länge innan hon väckte och snar var drevet igång igen. Denna gången hade hon ett väldigt tätt skall men det lät som om det stod stilla på ungefär samma plats hela tiden. Efter några minuter hörde jag ett skott och det visade sig vara BP som skjutit en räv som försökte lämna såten. Vi misstänkte direkt att det var denna hon drivit men vi avvaktade ifall det var en stänkräv. Efter ytterligare 10 min släppte taxen och sökte sig tillbaka mot mig. Nu kunde vi konstatera att det var räven hon drivit, annars skulle hon aldrig släppt. När vi kom fram mot platsen där hon släppte såg vi att slagen gick ut mot vattnet och det var antagligen därför hon släppte…
Hon fick sedan själv gå fram till räven där den låg och fast hon inte slutfört drevet så var hon väldigt nöjd. Resten av dagen bjöd på fler fantastiska drev men mer sköt vi inte denna helgen..
Nu inväntar vi grisjakten som står näst på tur i slutet av november.
