jaktupplevelser

Jag ser år efter år fram emot älgjakten med förhoppning om att den största och finaste tjuren jag sett ska visa sig. Jag vill inte tro att gubbarna i laget har rätt, att jag redan har skjutit min drömtjur och att jag har fyllt min kvot. Jag har fortfarande lite svårt att förstå att det faktiskt var jag som fick fälla den fina tjuren men jag hoppas att det någonstans finns en lite större med lite fler taggar. Hornet hänger i källaren hos mina föräldrar (nej jag har inte klätt väggarna i lägenheten med horn, det får räcka att jag har vapenskåpet i sovrummet) och varje gång jag går ner där kommer jag på mig själv med att tänka ”oj vad stort det är!” :) Jag tyckte att min första tjur på udda-8 var stor men udda-18 är udda-18 hur man än vänder och vrider på det. Jag minns knappt hur det gick till när jag fällde den ändå minns jag precis allt. Allt hände så fort ändå gick det som i slowmotion. Det enda jag hade kunnat önska mig mer är att jag fått fälla den för hunden, då hade allt varit helt perfekt.

2013 var ett trögt älgår. Tyvärr hade fjolårets avskjutning satt större spår än vad man först trodde. Det hade fallit en del hondjur och dubbelkalvar på grannmarkerna samtidigt som trafiken tagit ett gäng älgar. Det går inte att förbise det faktum att det spelar stor roll om man skjuter en ko (som tas som kviga efter att två kalvar skjutits bort) eller om man skjuter en kviga. Man påverkar älgstammen mer än man tror och jag tycker att det är viktigt att man som enskild jägare fattar ett klokt beslut utifrån moral och förnuft när kon kommer där ensam i skogen. Det är fortfarande en ko.. Allt detta gjorde att vi hade en riktigt svårjagad älgjakt. Flera gånger övervägde vi att lägga ner men vi har ett ansvar inför kommande år att fullfölja och det viktiga är att skjuta efter vår kvotering.

Det fanns inte mycket älg i skogarna i oktober men desto fler grisar och det var också när jag sköt på en gris som min första bom kom.
Jag hade ett bra pass i ett torn utmed en väg. Jag visste att fanns det djur skulle dom mest troligt välja att gå över just där. Så blev det, han valde att passera och försvinna in i skogen på andra sidan.. Jag såg mellan buskarna att den lille galten var på väg att passera vägen. Han stannade till precis i vägkanten och vädrade. Han lyckas kasta precis när jag trycker av så kulan tar över. Grisen gjorde en kullerbytta och försvann. Det kändes som en bom och reaktionen tydde på att han bara blivit rädd när han kände lufttrycket efter kulan. Vi fick naturligtvis släppa hund på galten för att vara säkra på att den inte var påskjuten. Det är aldrig kul som skytt när det blir eftersök.. Det är ingen i jaktlaget som tycker att det är kul eftersom det tar enormt mycket tid och händer det så händer det lagom till lunch när alla är hungriga. Det är ingen som tycker det är spännande men ett eftersom är självklart. Vi släppte den mest rutinerade Kopoven på spåret och vi kunde se på GPSen att det gick spikrakt iväg. Det fanns ingenting som tydde på att grisen blivit träffad varken på skottplatsen, av reaktionen och inte heller på grisens sätt att röra sig i skogen därefter. Vi satte runt en gång men när grisens löpa gick rakt genom även den såten så blåste jaktledaren av. Jag har tänkt mycket på det skottet, spelat det fram och tillbaka i huvudet. Det grämer mig att jag faktiskt hade kunnat skadeskjuta honom. Jag vet att det är omöjligt att vara jägare hela livet utan att ha en bom på sitt samvete och det är, som jag skrev tidigare, tur att jag inte skadesköt.

Jag fick ytterligare en skottchans på en gris på fullt löp under veckan men valde klokt nog att avstå. I det läget misstänker jag att jag hade tänkt en hundradel för länge innan jag tryckt av och då är risken för ett skott som träffar långt bak överhängande. Veckans klokaste beslut.

En annan i jaktlaget tog också ett mycket snabbt och bra beslut under sista dagen. Vi visste att en ko hade blivit ihjälkörd av tåget veckan innan och att det fanns en chans att det gick en eller två ensamma kalvar på vår mark. Vi visste alla att det gällde att fälla dom direkt om vi fick syn på dom. Dom skulle inte klara sig utan kon, inte när dom var så små.
Killen som sköt fick passet bredvid mig, jag fick ett generalpass för gris och han fick ett pass uppe på en ås. Jag får en gris på mig som jag inte får skottmöjlighet på men jag rapporterar i radion att det är grisar med i drevet och bara sekunder senare smäller det från hans pass. Först en smäll, sen en till. Bra, där föll en vuxen (han är en bra skytt och använder sällan mer än ett skott) hann jag tänka men då hördes en smäll till vilket gjorde att jag istället blev säker på att det var en kull grisar som gått upp till hans pass och att det var en stänkgris som passerat mig. Jaktledaren blåste av jakten och meddelade att vi skulle samlas uppe hos skytten. Jag packade ihop och var först uppe för att gratulera. När jag kom upp såg jag inga djur men sen pekade han 30 meter bort och flinade. Där låg en fin tjur! Jag frågade om han sköt ett eller två skott på den och var det andra djuret låg. Vi har den kaxiga jargongen :). Han flinade och berättade att han nästan skjutit denna i självförsvar när den kom farande i full galopp upp för berget 30 meter framför honom. Skott två var bara för att säkerställa att han skulle ligga på plats och inte försvinna ner på andra sidan åsen och bli liggandes svåråtkomlig. Han berättade att i samma sekund som han sköt det andra skottet såg han i ögonvrån att det kom ett djur till. När tjuren trillade snurrade han runt och insåg att det var en ensam kalv och tog beslutet att lägga även den. Det var ett snabbt och bra beslut då det visade sig senare när vi gick tillbaka och spårade där hunden fått fart på älgarna att området var ordentligt upptrampat av båda djuren och det tyder alltså på att tjuren tagit sig an kalven ganska direkt efter det att kon blivit trafikdödad och hållt sig i samma område en längre tid. 

En sorglig men fin historia som fick ett bra slut!